Bob Dylan

Dela den här recensionen:

70 låtar på 6 cd och 2 album, den röda textboken i ett särtryck och hela härligheten för ett hyfsat vinterdäck … Jag har knappt hunnit smälta förra årets Trouble no more med live-inspelningar och outtakes från Dylans som mest explicit ”andliga” tid mellan 1979-81 innan denna allomfattande psalmbok från inspelningarna till skilsmässoplattan Blood on the tracks annonseras. Här finns allt. Samtliga inspelningar – även tidigare outgivna – från de första New York-tagningarna till de som finns bevarade från Minnesota-inspelningarna i december, när Dylan fått kalla fötter och ville göra om ett antal spår från det i stort sett redan färdiglagda albumet.

Är det motiverat? Så klart. Här handlar det ju om en artist som aldrig gör samma sak två gånger. Jämför gärna med det nyligen utgivna återupptäckta Coltrane-albumet där Coltrane och bandet gör tre helt olika versioner av samma nya låt. Intensitet och berättande skiljer sig åt. Så är det med Dylans olika inspelningar. Tillsammans ger de en större emotionell förståelse, för texten, för den ständigt pågående skrivningen.

När Blood on the tracks kom 1975 sågs det av flera kritiker som Dylans steg in i ett mognare, mer personligt skrivande. Dylan själv avfärdar snacket om skilsmässoplatta och att skivan skulle handla om honom och hans dåvarande fru Sara; han var inspirerad av Tjechov. Tror jag det, även om jag nog föreslagit Bulgakov och Dostojevskij.

Originalplattan Blood on the tracks är tio knivskarpa, varma, hatiska, poetiska sånger som fick singer-songwriters under den västra hemisfären att på ett mer självklart sätt blicka inåt. Ulf Lundells Den vassa eggen utan Blood on the tracks? Otänkbart.

Blood on the tracks kom till efter att Dylan under ett par år återupptagit samarbetet med The Band med skivan Planet Waves och turnén som resulterade i liveskivan Before the flood.

Ingen av Band-medlemmarna var emellertid inblandad i inspelningarna vars första session ägde rum i september 1974 i New York under ledning av Phil Ramone och med gitarristen Eric Weisberg och hans band. Dylan gjorde vid sidan av dessa ett antal inspelningar själv med akustisk gitarr och med basisten Tony Brown på ett par spår. De är dessa arkaiska inspelningar från New York som nu släpps på den mindre utgåvans cd alternativt dubbel-lp om elva sånger under namnet More blood, more tracks.

Det är en uppenbarelse att få möta en så nedskalad Dylan där rösten och texten får kliva fram på ett självklart sätt. Idiot wind som en sorgsen, lätt uppgiven kärleksförklaring trots allt, långt från den fräsande bitska ironikern vi möter i bandtagningen från Minnesota. Visst kan man momentant sakna de spökiga Hammond-attackerna som Dylan själv lade på i efterhand. Å andra sidan har en låt som You’re a big girl now vunnit på att lossas från originalalbumets lätt klåfingriga ljudbild. Visste inte heller att han kunde utvinna mer känsla ur Simple twist of faith.

Den återhållna öppna ljudbilden skapar rum för texterna. Tangled up in blue, som i alla år fungerat som albumets desperata ingång – att jämföra med hur Like a rolling stone fungerat för Highway 62 revisited – öppnas för en ny lyssning. Det är den Dylan vi lärde känna från Another side, fast säkrare i berättandet. Klar, tydlig och sorgsen som man inte trodde det var möjligt utan att allt faller samman. Det gör ju det, och byggs ihop på det alldeles speciella sättet.

The bootleg series vol 14 är med sina elva sånger rent objektivt värd varenda spänn, bara Buckets of rain för råbarkad stålsträngad gitarr är motiv nog. Om den stora boxens 70 tagningar är det, måste i slutänden vara upp till den enskilde lyssnarens ingångsvärden när det gäller Nobelpristagaren från Duluth. Till priset av ett hyfsat vinterdäck.