Anton Svanberg

Dela den här recensionen:

Anton Svanberg tyckte att naturreservatet Utteros utanför Falkenberg var perfekt plats att spela in sitt solodebutalbum på. Så Utteros fick även bli titeln på albumet. Det är karga ljudlandskap som kräver aktivt lyssnande såväl som en portion tålamod. Det är ljud. Eller är det oljud? Är det musik? Vad är musik? Är det instrument? Eller är det datorer? Eller är det fältinspelningar? Var går gränserna?
Men så kan jag skönja en elgitarr i strandlinjen en bit in på lp:ns första sida. Något minner om kyrkklockors enformiga klang i fjärran, vars ljud transformerats när de passerat radiosändarna i Grimeton innan de når Utteros. Det är som om Martin Küchen i sina mest experimentella stunder skulle bjuda in Nikola Tesla.
Det är klanger som föder oro i solarplexus och strålar ut och fortplantar sig i kroppen. När jag når Ru på B-sidan kommer jag på det: Utteros är som att besöka en farkost svävande i rymden bortom galaxer mot ett okänt mål långt långt borta. En farkost vars besättning försatts i en eonlång dvala. Likt ett soundtrack till Arthur C Clarkes bok Möte med Rama … Detta är tankar som föds när Utteros snurrar varv efter varv på skivtallriken. Det är funderingar som lever kvar långt efter att Anton Svanbergs kammar-elektro-akustiska drone-iga kompositioner slutat ljuda i mina högtalare.