1 Hedningarna
Kaksi! (Silence 1992)
Traditionellt men aldrig tidigare hört. Ett extatiskt urnordiskt ljudlandskap som bredde ut sig utanför både nations- och genregränser.
Patrik Lindgren
DESSUTOM: Läs Magnus Sälls längre text om skivan och dess betydelse!
LYSSNA: Spotify
2 Möller, Willemark & Gudmundson
Frifot (Caprice 1991)
Tre av den moderna svenska folkmusikens stora spelmän och personligheter fann varandra i ett triospel som lyfte låtarna till tidigare oanade höjder. Skivtiteln blev sedermera gruppnamn och musiken fortsätter än i dag att glimra.
Patrik Lindgren
3 Jan Johansson
Jazz på svenska (Megafon 1964)
Många jazzmusiker, från Bengt-Arne Wallin till Lars Gullin, har inspirerats av den svenska folkmusiken, men Jan Johansson gjorde mer än så – han återuppfann den, gjorde den till sin egen, ”som om det vore hans egna låtar” som Johan Norberg skriver på nästa uppslag. Genomslagskraften blev enorm och ”milstolpe” är århundradets understatement.
Patrik Lindgren
4 Väsen
Världens Väsen (Xource 1997)
Så till gruppernas grupp inom svensk folkmusik. Sedan debuten 1990 har de släppt skiva på skiva av häpnadsväckande jämnhög klass, därtill och kanske ännu viktigare turnerat år ut och år in och med sin musik inte bara satt en ny standard för instrumental folkmusik utan även samlat en hängiven fan-skara världen över, från Nordamerika till Japan. Hela Världens Väsen alltså, och just kring denna skiva hade kärntrion Olov Johansson (nyckelharpa), Roger Tallroth (tolvsträngad gitarr) och Mikael Marin (viola, fiol) förstärkts av slagverkaren André Ferrari. I ett stort Väsenporträtt i Lira menade de att de redan från början slog in på en sorts tredje väg i svensk folkmusik, ”varken spelmanslag eller Filarfolk”, som Marin utryckte det. Senare försöker densamme också sätta fingret på vad Väsen är för något, för honom. ”För mig är Väsen en musikalisk hemkänsla. Annat kan passera och jag minns när vi spelade med Nordman och det var bra med pengar och allt, och sedan är det borta, men Väsen det rullar liksom bara på.”
Patrik Lindgren
5 Folk och Rackare
Rackarspel (YTF 1978)
Rackarspel var ett styrkebevis från Carin Kjellman och Ulf Gruvbergs Folk och Rackare, som haft en avgörande betydelse – se vår stora artikel i Lira #3 2017. Duon hade nyligen tagit in två norska musiker i bandet och folkvisorna, hallingarna och medeltidsballaderna framfördes med intryck från svensk folkmusik och brittisk folkrock.
Timo Kangas
6 Groupa med Lena Willemark
Månskratt (Amigo 1990)
Ett experimentsuget Groupa bjuder in Willemark till en vecka i Koppom där inspiration från jazz, kammarmusik och mycket annat vävdes in i vad som blev en av deras mest älskade skivor och gav dem den första av hittills två grammisar.
Patrik Lindgren
7 Garmarna
Guds spelemän (Massproduktion 1996)
Om Nordman vid den här tiden visade vägen mot folkmusiken för den bredaste publiken (tänk en stor bredbent avfartsskylt på E20) och Hoven Droven för rockfolket var det snarare Garmarna – jämte Hedningarna – som lockade en som undertecknad, vid den tiden djupt inne på popmusikens alternativa sidor. Debutalbumet Vittrad från 1994 bjöd in till en helt ny dimension, ett mystiskt ursvenskt djup‚ som jag inte riktigt hade mött tidigare. Med vevliror, mungigor, fioler och flöjter naturligt inbakade i ett sound som var lika mäktigt som samtidssmart skapade de musik som likt ett skogsrå lockade mot något jag bara kunde ana. Steget att börja kolla upp andra band som Groupa blev plötsligt ytterst kort. Just Vittrad var min personliga inträdesbiljett, men vi valde här att lyfta fram efterföljaren Guds spelemän, som överlägset många av de vi samrått med har lyft fram som sin favorit i Garmarnakatalogen.
Patrik Lindgren
8 Björn Ståbi & Pers Hans
Bockfot!!! (Sonet 1970)
Enligt många den bästa spelmansskivan någonsin, inspelad på Mosebacke hösten 1970. Liras Jonas Bergroth skriver: ”Det är en skiva som i viss bemärkelse är genomtraditionell, men samtidigt präglad av rasande energi i spelet. Ungdomlighet, i brist på bättre ord. Redan förslaget i den inledande Hjort Anders-polskan slår fast att nu jävlar blir det åka av … Vilket på något sätt kom att gälla en hel era.”
Patrik Lindgren
9 Filarfolket
Smuggel (Amalthea 1988)
Efter ett 1970-tal präglat av gröna vågen, den politiska musikrörelsen, amatörism och råa inspelningar av traditionsmusiker, var folkmusikens 1980-tal på många sätt annorlunda. De ledande proggbanden glesade ut sin verksamhet eller lade ner. Musik och politik skildes åt i högre grad. Själva folkmusiken professionaliserades av band som värmländska Groupa och skånska Filarfolket.
Filarfolket bestod i olika upplagor av flera skickliga multiinstrumentalister, bland andra Ale Möller, Sten Källman, Ellika Frisell och Tina Johansson (Quartey). Smuggel (1988) är deras femte platta och här faller alla pusselbitar på plats. Tidigare Birfilarmusik från Malmö (1980) och Hönsafötter och gulerötter (1983), hade varit infallsrika och lekfulla. Smuggel lägger ribban högre och omfattar mer än kanske någon annan svensk folkmusikplatta dittills hade gjort. Från den inledande berimbauen till dragspelet i avslutande Sommarens sista vals, är skivan full av instrument och arrangemang som präglar plattan i lika hög grad som musikanteriet och melodierna. Inspelningen är proffsig. De sju musikerna spelar ungefär två dussin instrument. Polskor, hallingar och valser arrangeras så att enkla slingor blir mångfacetterade ensemblestycken för flöjter, saxofoner och fioler. Bakom enkla namn som Rockan och Slangen döljer sig mäktiga, distinkta låtar, som samtliga lyfts ett extra snäpp av slagverk som chekere, congas och pandeiro. Smuggel vann en välförtjänt Grammis för bästa folkmusikplatta 1988.
Kalle Tiderman
10 Merit Hemmingson
Huvva! Svensk folkmusik på beat (Parlophone 1971)
Sjuttiotalet var en tid av idel gränsöverskridanden och experiment, ett sällsamt fält där jazz mötte såväl progg- som pop- och folkmusik. Merit Hemmingson placerade sig stadigt mitt i allt det där med sin mäktiga hammondorgel. Huvva! var del ett i en trilogi av folkmusikskivor som blivit de mest älskade med henne.
Patrik Lindgren
