Lena Jonsson

Dela den här recensionen:

Det börjar med Antilopen, den går snabbt och man hör hur den är jagad av tigrar och lejon. En Bluesvals har det gungiga lugnet med en avslutning som har en indisk klang och ett somrigt munspel. Fri i Gaspesie kommer en bra bit in i plattan som en långsam utandning. Den kan behövas efter Lenas fiolattacker.
Som fiolist är Lena Jonsson svårslagen. Hon svingar stråken som ett trollspö. Hennes fiolteknik – hon rör sig så lätt och ledigt så att man kan tro att det är enkelt att spela fiol. Men det är det inte.
Plattan verkar vara ett resultat av hennes många spelmansresor till brittiska öarna och USA.
På skivan har hon två spelkamrater: Erik Ronström, gitarr, och Kristofer Sundström, bas, som sedan får ytterligare kamrater som kommer in på enskilda spår: Filip Jers, Jonas Bleckman, Jonas Knutsson, Dominick Leslie, Emma Ahlberg, Arvid Svenungsson och Petter Berndalen.
Flera av låtarna håller samma höga klass som Jonas Olssons, Hans Kennemarks och Ola Bäckströms. Och glöm inte Anders Nygårds som gjorde musiken till Masjävlar. Min gissning är att alla dessa inspirerat Lena. Rullen är en fin hälsingepolska med barockkänsla, och sista numret, Andra våningen, är en riktig pärla. Kanske det är där Lena vilar ut efter turnerandet.