Dumheten

Dela den här recensionen:

Det som vid första lyssningen kändes som en opolerad mässingsknopp visar sig efter flera lyssningar kanske vara en guldklimp. Precis så känner jag angående Örebro/Stockholms-kvartetten Dumheten och deras egenproducerade och dito utgivna debut-ep. Nyfiken var jag redan från början då den handskrivna hälsning och vädjan om recension som åtföljde pressreleasen höjde det personliga anslaget.
Dumheten kombinerar sång och klaviatur med sax och trombon och samtliga medlemmar har bidragit med musik, text eller både och. Som de själva skriver finns där fria infall som mynnar ut i någon slags pop-jazz med bra ”hookar” och soloprestationer. Texterna är mer som poesi än något annat men de passar bra med musiken och vissa av melodierna och dess framförande får mig att tänka på sångerskan Sofia Jernberg, fast utan dennas röst-ekvilibristik.
Bland skivans fem spår tycker jag den avslutande Sand är klart bäst och drar slutsatsen att det kanske ändå inte är så dumt med lite dumhet ibland.