Mahsa Vahdat

Dela den här recensionen:

Den iranskfödda sångerskan Mahsa Vahdat har en av universums vackraste röster: så innerlig, mystisk och passionerad att den kan uttrycka den djupaste längtan, sorg och smärta som finns. Det finns alltid en melankolisk underton i hennes musik.
Nyaste skivan är norska Kirkelig Kulturverksteds produktion, precis som många av artistens tidigare skivor. Denna gång sjunger hon helt solo enbart med sitt eget eko som ackompanjemang i olika, akustiskt och arkitektoniskt spektakulära rum: i gamla kyrkor, katedraler, kloster, palats, slott och på något museum i olika delar av Europa: Norge, Frankrike, Spanien, Polen och Turkiet. I sitt eget hemland Iran är hon förbjuden att sjunga.
Mitt i den obeskrivligt vackra musiken hör man ibland människosteg, klockor, fåglar, fjärran röster, fontäner och liknande och det ger musiken ytterligare rymd och färg. Producenten Erik Hillestad har verkligen förstått hur Mahsat dyrbaraste gåva, hennes egen sångröst bäst kommer till sin rätta.
De flesta av de 21 låtarna på albumet är Mahsas egna kompositioner som hon sjunger på persiska till både traditionell och modern persisk poesi med teman som kärlek, längtan och frihet.
En av de absolut mäktigaste skivor jag någonsin lyssnat på. Själv kallar Mahsa Vahdat denna skiva för ”pilgrimsfärd till skönhet”.