Stora scen, Kulturhuset, Stockholm, fredag 7 oktober 2016
Stockholm Art Orchestra är en löst hållen konstellation som består av handplockade svenska jazz- och improvisationsmusiker. Genom årets kapellmästare Nils Bergs och Kulturhusets konstnärliga ledare Sarah Riedels försorg har en imponerande samling musiker satts samman och övat sedan veckan innan denna inledningskonsert på Stockholm Jazz Festival.
Förutom att repa in huvudpersonen Fatoumata Diawaras låtar har Nils Berg även skrivit ny musik för ändamålet. Det är en balansgång det där. En ensemble svenskar med jazzig, ibland svalt filmisk musik och så den färggranna sångerskan och gitarristen från Mali/Elfenbenskusten med sin generösa, varma röst och mjukt gungande låtar. Men Nils Berg och hans sju medmusikanter klarar den balansgången galant. Om fogarna hörs lite övertydligt i början av konserten tar det sig snabbt och Fatoumata Diawara fullkomligt lyser av glädje över att några som talar samma ”universiella språk” som hon själv tagit sig tid att lära sig hennes musik och framför den så självsäkert.
Fatoumata Diawara har egentligen ingen särskilt lång skivkarriär bakom sig, men har inga problem att fylla ut denna långt över två timmar långa konsert – med bistånd av ensemblens emellanåt instrumentellt framförda kompositioner, förstås. Albumdebuten Fatou från 2011, på tungt vägande World Circuit Records, är fortfarande hennes enda studioplatta. I fjol kom en liveskiva i tandem med kubanske pianisten Roberto Fonseca.
Hon plockar guldkornen ur sin korta katalog och berättar lite om varje låt. Om fred och frihet, om starka kvinnor, kvinnliga sångerskor hon ser upp till (Angelique Kidjo, Oumou Sangaré), om flyktingar, om Abderrahmane Sissakos Oscarsnominerade film Timbuktu där Fatoumata Diawara medverkar som sångerska. Sedan släpper hon stämbanden lösa och det låter så ljuvligt. Ibland påminner hennes röst om nämnda Sangaré. I låtarna möts Malis musiktraditioner singer-songwriter-stuket i en sömlös mix.
Den sugande sköna filmlåten Timbuktu fasso och den gitarrknäppande, medryckande Kanou är bara två av höjdpunkterna denna kväll. Fatoumata Diawara sprudlar av musikalisk lycka och jag själv kommer på mig med att stå där och dansa med ett allt annat än fånigt leende över läpparna under de avslutande numren, då vi i publiken inte längre kan sitta ner.
På albumet Fatou hörs musiker som trumesset Tony Allen, korakungen Toumani Diabaté och Led Zeppelin-basisten John Paul Jones. Att det blir väldigt annorlunda med Stockholm Art Orchestra är lätt att tugga i sig, när det resulterar i en sådan unik engångsupplevelse.
Sarah Riedel kunde för övrigt inte närvara denna stämningsfulla kväll för hon har just blivit mor. Grattis, Sarah och grattis, festivalpubliken. Två lyckade nedkomster!
Timo Kangas
