Andreas Hellkvist

Dela den här recensionen:

Finally är Andreas Hellkvists första soloalbum, efter att ha gett ut flera album med gruppen Trinity. Med undantag för standardballaden Maybe September har Hellkvist gjort samtliga låtar, både nya och några så gamla att de fanns med vid hans första jazzkonsert på orgel. Det var 1997.
Andreas Hellkvist använder hela sin Hammond B3 med darrande Leslie-högtalare. Då menar jag invärtes. En hammondorgel rymmer lika många känslor, stämningar och tankar som en människa och Hellkvist lockar fram och lyfter ut de flesta – om inte alla – av ljuden och stämningarna. Han får tonsjoken att svepa och slå som stora vågor men spelar också lätta, lyriska toner som fjärilsvingar på pianotangenter. Och detta är alltså ytterligheterna; tänk sen allt, säger allt, där emellan.
Han ansluter sig till den tradition av jazzorganister (till exempel Jimmy Smith, Jack McDuff och Jimmy McGriff i USA, Kjell Öhman och Monica Dominique i Sverige) som väl nästan glömts bort i dag? Blues, ja, rhythm & blues, i botten. Soul som hälsar på och stannar kvar. Lite gospel och faktiskt några svenskklingande folktoner. Och hela tiden detta enorma jazzsväng, oavsett om låten går snabbt eller långsamt.
Hellkvists favorittrummis Daniel Olsson driver på med både lättare och tyngre armar så att musiken aldrig får en chans att stanna upp, inte en takt, nej, inte ett taktslag, utan reser, forsar, rusar och någon enstaka gång flanerar framåt.
Också de tre elgitarristerna – Erik Söderlind, Samuel Hällkvist och Thomas Arnesen – är handplockade. De medverkar i varsin noga vald låt, bidrar och lyfter musiken ytterligare med sina olika gitarrljud och temperament. Söderlind lägger till ljust jazzljud i Hellkvist shuffle och ännu mjukare, finare toner i den ovannämnda balladen. Hällkvist spelar rockigt och funkigt med lekfulla ljud i Morgonkaffe. Arnesen öser och skriker elektrisk blues i Headin’ Downtown.
Ingen basist? Nej. Basen fixar förstås Andreas Hellkvist själv med hammondfötterna.