Också Lira laddar inför helgens final i Melodifestivalen! Vår skribent Magnus Eriksson minns när Sverige sturskt och ståndaktigt bojkottade hela tävlingen i ett helt år på sjuttiotalet, förundras över den synbara korruptionen i dagens cirkusartade variant, men konstaterar också att det finns uppenbara poänger med att tävla i musik – som när Alison Krauss 14 år ung vann The World Illinois Fiddle Championship. Läs hans krönika ur senaste numret av Lira här:
* * * * * * *
För trettioåtta år sedan ställde Sverige in deltagandet i Eurovisionsschlagerfestivalen, som det hette på den tiden. Två år tidigare hade ett svenskt bidrag vunnit tävlingen, Waterloo med ABBA. Det innebar att svensk tv skulle arrangera den efterföljande, internationella finalen. Det var alltså 1975, och då var det en vanlig uppfattning att man inte kan tävla i musik. Eller åtminstone att det låg något djupt otillbörligt, snudd på obscent i det.
Dessutom var ABBA var proggares niding, vilket i medierna vägde lika tungt som folkets kärlek. Klokt nog ställde Sverige det året upp med ett bidrag som skulle haft samma chans som en snöboll i helvetet: Jennie, Jennie med Lasse Berghagen. Mer minnesvärd var kanske den alternativfestival som arrangerades i protest, en festival med samma säregna blandning av uselhet och spridda ljuspunkter som den stora festivalen kunde uppvisa.
Men snöbollen var i rullning, året efter drog sig Sverige ur tävlingen. Den bojkottades dock bara ett år. Sedan var det dags för Forbes att försvara de svenska färgerna, men knappast äran, med sången Beatles.
Det är lätt att göra sig lustig över de här sakerna. Men kanske är det mer motiverat att mobilisera lite av vreden från sjuttiotalet, inte för att är fel att tävla i musik utan för att hela Melodifestivalen, som den numera kallas, verkar så korrumperad. Christer Björkman är i praktiken enväldig när det gäller att utse låtskrivare och tävlande artister. Kompositörer som Bobby Ljunggren, Fredrik Kempe, Thomas G-son och Henrik Wikström har ofta med flera låtar, och de stora skivbolagens musikförlag dominerar, främst Warner/Chappell och Lionheart.
Det stora problemet är dock inte att Melodifestivalen är likriktad, utan att den förlamar det svenska musiklivet under ett par månader varje år. Pressen bevakar vartenda steg som de tävlande tar; sida upp och sida ner med mer eller mindre fabricerade nyheter från kvalheat och final. Utrymmet för bevakning av annan musik minskar radikalt, vilket återspeglas i skivutgivning och konsertarrangemang.
Illustration: Jenny Wik
Fördumningsprocessen accelererar också proportionellt mot Melodifestivalen och andra musiktävlingar. Idol premierar en gapig sångteknik med falsett, pressade vibraton och hållningslöst wailande. Idol är ofta inkörsporten till tyngre saker som Melodifestivalen och julshower.
Ändå hade de fel som på sjuttiotalet ansåg att man inte skall tävla i musik. Tävlingar har alltid varit en del av musiklivet. I den klassiska musiken är tävlandet ett sätt för unga musiker att etablera sig. BBC Young Musician håller sina finaler i början av mars. Tävlingen hölls första gången 1978. Bland tidigare vinnare och finalister märks violinisten Nicola Benedetti och trumpetaren Alison Balsom.
Som fjortonåring vann också Alison Krauss The World Illinois Fiddle Championship, och i Walter Hills film Crossroads tävlade djävulens gitarrist Steve Vai mot den unge hjälten (vars gitarr hanterades av Ry Cooder) om den åldrade bluesmusikerns själ.
Men här handlar det om riktig musik. Jag tror också att problemet inte ligger i tävlandet som sådant, utan i tävlingarnas innehåll och krav. Även Idol kan fungera. I den amerikanska förlagan har vi kunnat se hur etablerade artister givit värdefulla råd till unga sångare, där den svenska Idoljuryn i stället ägnat sig åt verbalt underhållningsvåld.
Så visst kan vi tävla i musik. Men vi kan också låta bli.
Magnus Eriksson
