Amanda Shires

Dela den här recensionen:

Förra årets utsågs fiddlaren och singer-songwritern Amanda Shires till årets ”emerging artist” på Americana-festivalen i Nashville. Ett par kvällar senare såg jag henne göra en av det årets bästa och tätaste konserter på Station Inn. Den mångförslagne Shires var så självklar som jag allt sedan det första mötet på Bryggarsalen i Stockholm trott att hon skulle kunna vara. Shires och bandet med trumslagaren Jerry Pentacoast serverade låtar som My Love (The Storm) och You are my home från 2016 års platta My piece of land i fullständig närvaro.
Efter samarbete med John Prine och som ständig hedersmedlem i maken Jason Isbells 400 Unit tar Shires med nya skivan To the sunset ett ordentligt kliv in i en skarpare sonisk värld. Mer av kosmisk indiepop än träbaserad rootsmusik där producenten David Cobb och Shires hämtar mer orglar och gitarr-riff än tidigare. Men, som det mesta Shires företar sig, så lyckas hon. Det är inte revolutionerande men smakfullt, intelligent och hudnära. Låtar som White feather och inledande Parking lot pirouette har en air av Neko Case och delar av 400 Unit gästar smakfullt med Isbell på taggig gitarr. Som helhet betraktat är det här förmodligen Shires bästa även om några av topparna från My piece of land ännu är svårslagna. Då får vi se vad Isbell kan komma upp med som utmanar Shires nya. Den kommande live-plattan? Tror inte det. Shires – Isbell 2-1.