Timo Alakotila

Dela den här recensionen:

Kanske romantiserar jag bara en förlegad uppfattning av så kallad autenticitet, men jag blir extra tilltalad av förstklassiga album som tillkommit under minimal studiotid, från Nirvanas Bleach till Miles Davis Kind of blue. Eller när finske pianisten Timo Alakotila bokade in två decemberdagar i fjol för sitt album Timo Alakotila & piano. Det kräver sin person att ha nog med nyanser för en timmas solopiano, men Alakotila hittar både rörelse och tyngd, särskilt när han fingrar på den nordiska folktonen som i Prolapsus. Att han är en erfaren musiker är en underdrift, hans femtiosjusidiga (!) cv är bara ett knapptryck bort. På egen hand rör han sig mellan jazz, klassiskt, tango och folkmusik, trots försiktiga rörelser alltid med en enastående tajming och avvägning mellan det långsamma och det ringlande. Nivån är överlag hög men jag rekommenderar allra varmast de båda spåren Työt och Disk mot mitten av albumet, två kvardröjande avtryck av flyktiga ögonblick.