Isabella Lundgren

Dela den här recensionen:

Hon har kallats för Sveriges bästa jazzsångerska just nu. Och mäktigt är det otvivelaktigt när Isabella Lundgren tolkar en del ovanliga exempel ur The American Songbook. Mäktigt är det också med kombinationen vokalist, trio och en större kammarorkester. Men mitt starkaste intryck är något annat än mäktigheten. I förra numret av Lira skev jag om Rigmor Gustafssons nya skiva med hennes trio och Dalasinfoniettan. Och även om såväl låtmaterialet som röstklang och arrangemang skiljer sig åt på nästan alla sätt och vis så finns det något som är gemensamt för dessa två produktioner.
Det finns en seriositet i framförandet och något djupt personligt i valet av sånger som gör att inspelningar som dessa höjer sig högt över ”mainstreamjazzen” i storbandstappning. Den här musiken är inte till för att smeka medhårs eller vara lättlyssnad, det är ingen bakgrundsmusik på party hur välkända många av melodierna än är. Här finns inget behagsjukt, det är tvärtom ett avskalat allvar som både Isabella Lundgren och Rigmor Gustafsson delar med exempelvis Jaqee och Bohuslän Big Band i Letter to Billie, eller med Lena Swanberg i Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra.
Tillsammans med Peter Asplund, Carl Bagge Trio, ett antal andra gästande solister och Mats Hålling som dirigent, har Isabella Lundgren skapat ett verk som bygger på och ger starka känslor. Skulle jag önska mig något mer så är det att nästa skiva i än högre grad består av eget eller nyskrivet material.  För hur fina tolkningarna av jazzklassikerna än är så lyssnar jag ännu hellre till de övriga sångerna.