Mika Takehara

Dela den här recensionen:

Nog för att det under Liras redan breda paraply ibland dykt upp riktigt udda fåglar, men detta är sannolikt den mest oväntade skiva jag fått att recensera under alla år. Japansk-svenska Mika Takehara är slagverkare och har varit solist med ett flertal av de främsta symfoniorkestrarna, men här är hon helt på egen hand. Vibrafon är huvudinstrumentet i de flesta av skivans verk, men ofta kombinerad med elektroniska ljud. I sats ett av Takeharas egenkomponerade Silence förvrids röstfragment på ett smått obehagligt sätt, medan sats två är mörkt pulserande, närmast industriell. Den följs av nästan glättigt, snabbt marimbaspel i ett kort Debussy-verk. Dream av John Cage är skivans kanske vackraste stycke, med mjukt melodiskt spel som subtilt bearbetas elektroniskt.
Luca Lorussos tresatsiga Horizon ger mycket träffande känslan av olika tider på dygnet, här och där med mjuka arpeggion eller tjutande elektroniska melodifraser. Pär Lindgrens Shades of blue är en stillsam och fin avslutning på ett virtuost album som visar sidor av vibrafonen som sällan hörts i Lira-sammanhang.