Trio Mediaeval / Arve Henriksen

Dela den här recensionen:

Trio Mediaeval började som en vokalensemble för att framföra medeltida musik i moderna, flerstämmiga arrangemang. Rímur är deras sjunde skiva och mycket har hänt sedan starten. Förutom medeltida sånger har de även kommit att ägna sig åt nyskriven musik av tonsättare som Gavin Bryars och Anders Jormin, samt dykt djupare ner i våra nordiska folksånger och hymner.
På Rímur läggs ytterligare en spännande pusselbit till denna redan så intrikata blandning av modern tid och medeltid, sakral musik, folkmusik och klassisk musik: nämligen improvisation, en lika naturlig komponent i jazzens värld som i folkmusiken. Och detta gör de tillsammans med den norske trumpetaren Arve Henriksen, även han känd för att utforska musikaliska gränsland mellan det fria och det på förhand skrivna, mellan jazzen och den elektroniska musiken.
Den medeltida musiken hade mycket sällan några stämmor. Den var monofonisk, enstämmig. Att därför skriva om sådana sånger i moderna, flerstämmiga arrangemang är egentligen bara det nytt och spännande, där nästan tusen år gamla melodier och texter kläs i samtida stämföring till något modernt men ändå så främmande och långt borta. På Rímur representeras denna sida bland annat av att Trio Mediaeval valt att hylla tre skandinaviska helgon med deras respektive hymn: Nobilis humilis till Sankt Magnus av Orkney, Eterna Christi munera till Sankta Sunniva av Norge och, den kanske mest kända för en svensk publik, Rosa rorans bonitatem till Heliga Birgitta.
Att lyssna på Rímur är alltså lite som att stiga in i en annan värld, där tid och rum inte längre spelar någon roll och där dåtid och samtid flyter samman. Det är värdigt, vackert och rofyllt. Anna Maria Friman, Linn Andrea Fuglseth och Berit Opheims röster blandar sig så vackert och självklart med Arve Henriksens så personliga och luftiga ton. Det är allt man kan önska sig. I min bok, helt enkelt perfekt.