Atomic

Dela den här recensionen:

Norsk-svenska Atomic är tillbaka. Som alltid efterlängtade. Som alltid medvetandevidgande i ett fritt formeget skal. Den här gången överraskar bandet med tolkningar av andra kompositörer: förvisso klyvs titelspåret Pet variations i pianisten Håward Wiiks komposition och Brian Wilsons Pet sounds. Övriga kompositioner på skivan är andras, Varese, Messiaen och Carla Bley, den senare vilken Fredrik Ljungkvist tolkade på helgjutna And now the queen häromåret. Europeisk konstmusik, amerikansk jazz och surfmusik, ja, inte alls konstigt för denna kvintett rasande skickliga musiker.
Ljungkvist delar rörbladsarbetet mellan tenorsax och klarinett och fast han spelar så inihelvete fin klarinett så vill man ändå höra honom lösa upp fogarna i tenorspelet. På Pet variations gör han det samtidigt som han spelar till vesper. Och fastän trumpetaren Magnus Broo blåser svävande lätt och nyansrikt har han ett helt innanhav under stämman. Har man följt Broo sedan tidigt 1990-tal har man också sett ett kvalitetsvin mogna ytterligare. Pianisten Håward Wiik upphör aldrig att förvåna med en idérikedom och en nyfikenhet som tycks outsinlig.
Atomic avslutar med en fin och tämligen avrundad Karin’s mode, en tidig Garbarek-låt från tiden när norrmannen var i mer tydligt Coltrane-mode än när han senare utvecklade den eteriska landskapsjazzen. Den tidige Garbarek hör ihop med den sene Coltrane vilken bär ett tydligt avtryck i atom-projektet där helheten är större än delarna. Den atomiska hjärtmodern tickar vidare mot tjugoårsdagen.