Michaël Attias Quartet

Dela den här recensionen:

På Nerve dance skaver precis allting. Här finns inga självklarheter, varken i melodier eller rytmiska mönster. Allt andas en intellektuell nivå som trotsar den trista tyngdlagen. Ena stunden finner jag altsaxofonisten Michaël Attias musik direkt irriterande och överfylld av moderna jazz-klichéer (läs massiv stapling av ekon från Monk, Ornette Coleman, Cecil Taylor …). I nästa åker jag med på resan och hör väl skriven abstrakt och kantig jazz där de elva låtarna är som smart anlagda slalompister, åkbara/hörbara för den som kan sin sak. Det låter 1960- och 80-tal, får mig att tänka på vernissager med svartvita foton och gigantiska New York-loft där kreativiteten vilar tungt. Något sånt.