Ana Alcaide

Dela den här recensionen:

För tolv år sedan kom Ana Alcaide från den spanska staden Toledo till Lund för att studera biologi. Där fick hon för första gången höra musik på nyckelharpa och förälskade sig så pass i instrumentet att hon skaffade sig en egen harpa och tillbringade senare tre år med att lära sig själv att spela på den. Men inte i Sverige, utan på gatorna i Toledo, långt från harpans hemtrakter. Hennes ton och teknik är imponerande, liksom hennes egna, eklektiska kompositioner som har inslag av kastiliansk, muslimsk och sefardisk kultur, men också ett uns svenskt vemod.
La cantiga del fuego (Eldens sång), Alcaides tredje album, är en känslofull samling sånger som speciellt betonar den medeltida, sefardiska traditionen. Texter om omöjlig kärlek mellan kristna och judar, gamla legender om Toledos judiska kvarter och om folk i evig exil har alla fått varma, följsamma och orientaliskt svängande, mollartade melodier som, med ett par traditionella undantag, alla är komponerade av Alcaide. Nyckelharpan spelar en framträdande roll i de flesta av sångerna, som Alcaide sjunger själv, med en okonstlad, varm, klockren röst.
Alcaide spelar även moraharpa, fiol och keltisk harpa. Dessutom bidrar närmare dussinet musiker med andra stämningskapande instrument, från oud, medeltida luta, psalterium, santur (hackbräde) och det sitarliknande instrumentet hansa veena, till turkisk klarinett, flöjterna ney och kaval, gaida (östeuropeisk säckpipa), och slagverk och handtrummor från Spanien, Mellanöstern och den indiska halvön.