Kongero

Dela den här recensionen:

Det går inte att tävla i musik, men trots det är detta en ny cd i kampen om a cappella-folktronen i Sverige. I denna ständigt pågående match hade Kraja efter sin fina julskiva ett litet om än obetydligt försprång som nu Kongero hämtat in med råge. Ett starkt avancemang gör de i och med denna fina samling pigga visor och låtar. I en ödesmättad tid är det trevligt med en skiva som kännetecknas av just munterhet. Visst finns där mollstämt, som den kända visan Limu, Limu, Lima och sådant är ju också njutbart men det är de glada, nästan lite fnissiga sångerna jag njuter mest av. Stämmorna är perfekta men aldrig tråkiga, en 256-delsmiss gör inget, det tillför känslan av sväng. Ett och annat litet nästan ohörbart och kanske oplanerat vibrato är också det som gör Kongero till ett extraordinärt a cappella-band. Variationsrikedomen är stor, Anna Wikenius en utomordentlig textskrivare och kompositör och fantasifullheten i exempelvis den lite djärvare Paradis gör att Kongero får ytterligare ett litet försprång i det tidigare nämnda mästerskapet. Vad har andra dylika grupper att komma med då, för att hämta in försprånget? Ett tips: förnya er, en vacker dag kan det kännas som upprepningar och så spräcker de inte målsnöret. Samma gäller för Kongero.