Skäggmanslaget

Dela den här recensionen:

1975 vinner Ingemar Stenmark världscupen i alpin skidåkning, mördas Saudiarabiens kung Feisal av sin brorson, invigs kulturhuset i Borås och på julafton, klockan tre, visas Karl-Bertil Jonssons julafton för första gången på tv. 1975 kommer också Skäggmanslaget med en skiva som är deras sista … Fram till nu!
Att peta in en cd i transistorn med Skäggmanslaget är lika riskabelt som att öppna en burk surströmming man ärvt av mormor. Man vet att det stinker. Frågan är hur mycket och hur man ska dölja det för grannarna. Jag drar ner gardinerna, sätter på fläkten, petar in den kränkta plastbiten och öppnar mitt inre för nya upptäckter.
Skäggen börjar med en Bingsjölåt – en skänklåt. Okej, det låter fint men är inte direkt något mästarprov. Så kommer Markuspolskan av Säbb Anders, lite överraskande, och som tredje nummer drämmer de till med Säbb Johns d-mollpolska. Valet av just den låten får mig att lystra. Två repriser av Säbb John. Polskan startar i mörker och går upp till ljus, den innehåller tvekan och frågeställningar och faller ner till mörker och grubbel igen. Men i andra reprisen går den genast upp till ett jublande ställningstagande för att åter falla tillbaka till tvekan och ifrågasättande för att till sist sluta fred med alla viljor.
Skäggmanslaget gör det mycket bra – rätt igenom. En sån här platta har inte kommit på många år.