Per Gudmundson & Bengan Janson

Dela den här recensionen:

1990 mötte Per Gudmundson, Björn Ståbi och Bengan Janson publiken för första gången, då på Rättviks gammelgård. En häpen publik fick höra en lyhörd dragspelare som spelade fullt ut utan att dränka två fioler. Bengan Janson spelade som om han verkligen ville vara med, lyfta upp som en god stämspelare. Ja, som Per Gudmundson, fast på dragspel.
Den eftermiddagen är minnesvärd också för det att Falu spelmanslag spelade till dans efteråt med en sådan frenesi att ett danspar dansade genom det murkna golvet och fick lyftas upp av tillskyndande räddningspersonal.
Per och Bengan tillägnar cd:n Björn Ståbi och det blir smärtsamt vacker musik. Som Bachs Goldbergvariationer, färdigt, här är tonerna, här är färgerna, du behöver inte måla, färgerna hittar själva, här är tonerna, du behöver inte spela, de hittar själva.
Aldrig kommer tanken att de är skickliga. Nej, de är mästertjuvar som går in, stjäl juvelerna, och ändå så finns de kvar när du behöver dem. En vals efter Vilhelm Hedlund är vacker som ett stillsamt vårregn och bilden av Björn Ståbi i Jonas Simas film Kalle Kamrat växer fram. Dold under en keps, med en mes på ryggen gestaltar Björn luffaren och vagabonden Karl Lindgren. Musiken till filmen spelades av Björn och Bengan.
En polska efter Anders Forsman skimrar. På 75 sekunder berättas en historia om glädje, längtan, kärlek och sorg. Aldrig levde vi mer än när vi var i känslan av att leva fullt ut. Björn Ståbi är närvarande på varje spår utan att lyfta fiolen.