Erik Lundgren

Dela den här recensionen:

Erik Lundgrens produktivitet förbluffar mig. När lokalpressen i Trollhättan pratade med hemmasonen inför släppet av Door dweller slinker det ganska okommenterat förbi att det är Lundgrens 28:e album sedan 2005. Samtidigt som man försöker få den matematiken att gå ihop så ska man ha i åtanke att skivan känns långt ifrån som ett oengagerat rekordförsök. Door dweller är tvärtom en skir, avskalad folkpopskiva som kräver en hel del kraft av lyssnaren för att tränga in i. Det melankoliska och catchiga titelspåret är som hämtat från Kristofer Åströms storhetstid, med en fint elpiano som liksom alla andra instrument är spelade av upphovsmannen. Det avslutande instrumentalspåret The door är också ett av albumets mest gripande spår där mycket av Nick Drakes ådra flyter under broarna. Lägger man därtill en dos av indie-americana som i fint formulerade And the beast har man konceptet för en skiva, vars finmaskiga nät man egentligen måste höra för att förstå fullt ut. En juvel i det lilla.