The Unthanks

Dela den här recensionen:

För fjärde gången släpper The Unthanks ett album i sitt sidoprojekt, Diversions. Efter att tidigare ha satt sin prägel på sånger av Robert Wyatt och Antony & The Johnsons, brassbandstraditionen och musik anknuten till skeppsvarvsindustrin, har de nu gjort en strålande, varm presentation av Molly Drakes poem och sånger.
Molly Drake var inte bara singer-songwritern Nick Drakes mor. Hon var både poet och singer-songwriter själv, även om hon varken publicerade sina poem eller gav ut sina sånger. I stället spelade hon in sångerna på rullbandspelare, så att de ständigt fanns i familjens sköte.
De fanns där under Nicks uppväxt och har med stor säkerhet påverkat hans egna kompositioner. Mollys och Nicks sånger rör sig inom samma känslosfär, både textmässigt och musikaliskt. Även om fotot på baksidan av cd-omslaget visar en ung, leende och till synes lycklig kvinna, hade Molly sin beskärda del av själslig oro; även de gladaste, mest positiva sångerna – som Happiness – har en kännbar melankoli. Det var en oro som Nick bar på själv och som ledde till den depression som bidrog till hans död 1974, endast 26 år gammal.
Mollys sånger kom först till allmän kännedom när två av dem, Poor mum och Do you ever remember?, släpptes på en samlingsplatta med Nicks sånger, Family tree (2007). Sex år senare kom Molly Drake, ett album med 19 sånger, hämtade från rullbanden. 14 av dessa plus tre tidigare outgivna sånger finns på Diversions Vol 4. Dessutom bidrar Mollys dotter och Nicks syster, skådespelaren Gabrielle Drake med poesiläsning, sex som fristående spår och sex infogade i relevanta sånger.
Unthanks kärleksfulla tolkningar, deras kammarfolk, passar Mollys femtiotalskompositioner som hand i handsken, ger dem en patina av historieanknuten tidlöshet. De bibehåller den intima känslan av framföranden i familjens sköte, men tillsammans med diktläsningarna blir det samtidigt som ett framträdande för publik, en presentation eller teaterprogram om Molly Drake, rik på starka känslor och hjärtknipande vemod, där de mest gripande höjdpunkterna är Little weaver bird, Set me free, Do you ever remember? och I remember.
Rachel och Becky Unthank delar på sången, var för sig eller tillsammans med typiskt Unthank-fina harmonier. Adrian McNally gör ett ypperligt jobb på pianot, som var Mollys instrument på originalinspelningarna. Övriga instrument spelas av Chris Price (ståbas, gitarr) och Niopha Keegan (fiol, viola), med Faye MacCalman på klarinett och sax.