Lumi

Dela den här recensionen:

En fin lp från Malmöbaserade kvartetten Lumi som spelar en melankoliskt tintad jazz. Enligt egen utsago vill bandet ”beskriva den känsla som infinner sig då man missat sista bussen på väg hem, en ödslig natt i oktober.”
Jodå, nog känns det så alltid, och den känslan lär räcka till långt in på vårkanten. För det här är ingen slit-och-släng-jazz; den här tål att återkomma till. Musiken är lugn och nästan lite nostalgisk för att sedan övergå i lättare spräckighet. Emil Nerstrands tenorsax för melodierna framåt och jobbar bra mot och med Martin Jutéus piano. Alex Littorins kontrabas och Pontus Häggbloms trummor skänker ytterligare skimrande schatteringar. Häggblom trollar fram ett par vispar medan Nerstrands saxtoner vandrar fram på den regnblanka trottoaren, där ledtrådar och kebabomslagspapper förflyttar sig likt schackpjäser i en molltonad dans.
”En känsla av tomhet och på samma gång innerlighet, där man ensam traskar hemåt med huvudet fyllt av romantik och dumheter,” fortsätter Lumi sin programförklaring. Jodå, ni hör ju att det fungerar alldeles planenligt.