Ale Möllers Xenomania
Stora teatern, Göteborg, 4 april
Ale Möller är nog den mest lekfulla musikern på denna jord. Som en femåring i ett bollhav av musikinstrument flänger han omkring tillsammans med sin internationellt svenska supergrupp. Som till att börja med består av en genial keyboardist i Johan Graden. Gömmer sig inte bland staplar av instrument utan använder ett av notstället dolt litet keyboard vars möjligheter han utnyttjar till fullo.
Vidare blåsarna Per Texas Johansson med klarinetter, inklusive kontrabasstorleken, samt Jonas Knutsson på saxofoner. Båda är lysande men en extra poäng får Texas för kul spel på det stora rörsystemet samt ett klezmerinspirerat solo i början av konserten. I blåsartrion ingår också Kerstin Ripa vars horn kommer lite i skymundan men liksom alla andra har hon en solodel, om än ganska kort.
Nyckelharpvirtuosen Erik Rydvall spelar varken Bach eller polska ikväll utan mer Ale Möllerskt, vilket också innefattar att han ger sig i kast med en ukulele. Robin Cochrane är en utmärkt trummis som dessutom är lekfull på djembe och den xylofonliknande balafonen.
Centrala musiker i bandet är också mästerliga percussionisten Liliana Zavala och lika utmärkta basisten Felisia Westberg. Har jag glömt någon? Javisst ja, den xenomaniske kapellmästaren själv som spelar bosoki*, diverse flöjter, banjo, dragspel, mungiga och trumpet av mindre modell. Alltså de instrument han brukar traktera, på ett ungefär. Han gör det lika lysande som vanligt. Under några år på nittiotalet kändes det som att det blev lite för mycket av Ale Möller men under kvällens tillställning tänker jag att det nog inte går att få en Möllersk överdos.
Kvällens och Xenomanias musik är ett slags symfoniskt verk tillägnat fyra numera hädangångna musikerkollegor till Ale Möller, och att beskriva musiken är inte lätt. Men det finns få vrår, eller musikstilar, i världen där det inte hämtats inspiration. Klangerna studsar som pingpongbollar mellan musikerna, och ljudtekniker, lokal och publik gör sitt till för att få detta till en minnesvärd kväll som xenofobikerna förmodligen inte skulle stå ut med. Vi andra älskar det.
Text & bild: Bengt Edqvist
*) En gång i den Möllerska världsmusikens begynnelse ville, om jag inte missminner mig, Ale Möller absolut genomföra en försvenskad stavning av det grekiska stränginstrumentet bouzouki. Jag tror tack och lov inte han lyckades med detta. Stavningen bosoki ser i mina ögon så urbota fånigt ut. Men ikväll förtjänar Ale Möller att få som han vill.
