Eilen Jewell
Lasse i Parken, Stockholm 31 augusti 2016
Med avgivet löfte om att komma tillbaka nästa år – eller ännu tidigare i händelse av att Trump installeras i Vita huset – sjöng americana-noir-drottningen Eilen Jewell ut sommaren under de kulörta lyktorna i Stockholms sista folkpark.
Kvällen ljum, augustimörkret föll snabbt över församlade poeter, honky-tonk-konnässörer och barnfamiljer när Idaho-dottern Eilen Jewell klev in i den lilla trälådan under Söders himmel och påstod att det enda konstanta är att ingenting någonsin förblir detsamma: så låt oss sitta ner och lyssna till regnet som rullar in. Men öppningslåten Rain roll in blir också en bön om ett skonande regn över de skogsbränder som plågat hennes hemstat under sommaren.
Bandet spelar återhållet, nästan avstannande i Hallelujah band och Worried mind och konserten växer till ett samtal mellan Eilen och publiken på ett sätt som inte alltid äger rum.
Eilen Jewell och gitarristen Jerry Miller har känselspröten ute och fångar upp varandras inspel. Hade det inte varit för bord och stolar och det försiktiga augustifolket hade dansen tråtts när Jason Beek plockar upp visparna i Heartache Boulevard och ”cold-blooded” Miller bryter ut över gitarrhalsen – det finns få som kan pendla mellan det exakta och det formupplösta som Miller.
Vid sin vänstra sida har Jewell kontrabasisten Shawn Supra, en lågmält svängande ekvilibrist som drar ner applåder i If you catch me stealing. Jewell spelar låtar ur hela katalogen med tyngdpunkt på förra årets Sundown over ghost town, men hon gör även Loretta Lynns Fist city från hyllningsplattan Butcher holler.
Trots resmil i benen efter Tønder-festivalen i Danmark och ett gig i Norrtälje spelar Eilen och bandet till sig en perfekt kväll som avslutas i lyckligt moll med hennes emblematiska Queen of the minor key.
Magnus Östnäs
