Ross Daly & Kelly Thoma
Rönnells, Stockholm 28 mars
Vissa begrepp är verkligen relativa. Ibland har jag sett rockspelningar marknadsföras som ”intima klubbkonserter” när det rymts närmare tusen personer i publiken. Och så finns det ställen som Rönnells antikvariat, där det får plats omkring femtio åhörare, och den främsta raden befinner sig en meter framför musikerna. När det dessutom rör sig om musiker i yppersta världsklass, då är det bara att tacka och ta emot.
Och det är precis vad det handlar om denna kväll, när Ross Daly och Kelly Thoma gästar Stockholm. Såvitt jag vet är det första gången de spelar här som duo, och det är många år sedan Daly var i stan senast. Sedan omkring fyrtio år bor den engelske multiinstrumentalisten på Kreta, där han tagit upp det lilla stråkinstrumentet lira och låtit det möta otaliga instrument från Mellanöstern och ända bort till Indien i komplexa kompositioner.
Daly har fört samman tradition och nyskapande som få andra, och har grundat institutet Labyrinth där studenter från en mängd länder samlas varje år för att gå kurser i olika instrument och spelstilar, med många av de allra främsta musikerna som lärare.
Han har även gett ut otaliga skivor, och själv varit lärare åt flera sedermera framstående musiker. En av dessa är liraspelaren Kelly Thoma, och sedan ett antal år spelar de tillsammans i olika konstellationer, bland annat som duo. Tillsammans gav de ut dubbelalbumet Lunar, som jag i Lira hyllade som en av fjolårets finaste utgåvor. Det är musik från just den plattan som är fokus för denna exklusiva konsert.
Liran har tre melodisträngar och hela 22 resonanssträngar, så trots dess minimala storlek blir ljudet förvånansvärt stort. När ljudanläggningen krånglar i början av konserten och det beslutas att helt enkelt stänga av den gör det ingenting, eftersom instrumenten hörs precis lika bra akustiskt, i varje fall långt fram i lokalen där jag sitter. De många strängarna gör att klangerna stundtals är mättade, men samtidigt är lirorna, åtminstone i händer som dessa, enormt dynamiska instrument. Under ett och samma stråkdrag kan de smyga från knappt hörbara till riktigt starka toner, och de lämpar sig lika bra för hypnotiskt vindlande melodilinjer som för rasande snabba danslåtar.
Dalys kompositioner är ofta långa och ger musiken gott om tid att ta sina slingrande vägar, utan att kännas långdragna. Redan som kvällens andra nummer spelas den oändligt vackra Mirza, och när den till slut klingar ut efter 14 minuter känns det som att den gott kunde fått vara betydligt längre.
Som sagt spelar Daly många instrument, och här har han även tagit med sig den afghanska lutan rabab, som har en ganska plonkig men ändå mjuk klang, och också den har en mängd skimrande resonanssträngar.
Här finns också det nykonstruerade stråkinstrumentet tarhu, med dess egendomliga klang som är både sträv och mild på samma gång, och i en snabb låt där Thoma för ovanlighets skull huvudsakligen spelar melodin plockar Daly upp en pytteliten variant av den turkiska lutan saz.
Annars är det alltså oftast han som efter några minuters friare inledning anför melodispelet i de flesta låtar medan Thoma visar upp att liran även är ett oerhört lämpligt kompinstrument, med överstämmor (snarare än understämmor), staccatorytmer och dramatiska vibraton.
Då och då ser jag en del som sitter och njuter med slutna ögon, och även musikerna blundar emellan åt, så som avslutning bjuds det på hisnande snabb, sextondelsspäckad dansmusik, som för att uppmuntra publiken innan vi ger oss ut i kvällssvalkan. Det är bara att gratulera Re:Orient till en synnerligen exklusiv bokning, och de som lyckats skaffa en biljett och hade ynnesten att uppleva denna konsert. Det var verkligen få förunnat.
text & bild: Rasmus Klockljung